Datasets:

Jiejie

/

asr_book_lm

like 0

många

svarade denne ; jag för min del antager det .

Gott , sade Sven , I skolen då få se en gubbe , som luktat krut i sina dagar .

Har er far varit i krig ?

vill tro det .

Han stupade i kriget mot ryssarne .

Vad : tyckte ni talade ; som om han levde ; inföll Göran .

Ja ; saken är den ; att min salig far blev ihjälskjuten ; men min fosterfar , korporal Brant , han lever nog , mån I och det är den gubben ; jag menar .

Han har , som jag sade , luktat krut i sina dar och kan berätta er många krigshistorier ; om ni tycker att det är roligt att höra sådana : Ni följer således med , gossar ?

Sven .

Men då väcker jag er klockan tre morgon ; innan fåglarne börjat sjunga .

Ären I med om det också ?

Ja visst .

Nåja , icke behöver jag vara rädd , att ni ska försova er , ty ni får bara var sin träbänk att ligga på med min och Pelle Larssons tröjor till huvudgärd .

Tiden gick fort under muntra samtal .

Djäknamne berättade äventyr om Karl XII , och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om Bellman ( som i vår allmoges mun för att vara den lustigaste hovnarr ; som någonsin gycklat med ett krönt huvud ) samt trovärdiga berättelser om skogsjungfrur , bergtroll , näckar , tomtegubbar och mera sådant .

Pelle Larsson påstod , att han mången mörk höstnatt , då han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen ; sett skogsjungfrun med högtidliga steg vandra förbi ; och en annan av arbetarne ; som förut varit bergsprängare vid Taberg ; visste att berätta om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sköte .

Man hade en gång , sade han , beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget ; men då man hunnit några famnar in i detsamma ; Ijöd inifrån en röst , som förbjöd arbetarne att fortsätta ; ty de hade nu hunnit nära gummans sängkammare .

Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses av var och en ; som besöker Taberg : Topp , Jag Jag tro , Ja , gäller

Det led nu in på natten ; och djäknarne kände behov av vila .

De lade sig på de anvisade bänkarne ; och trötta aV dagens vandring ; inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn : Korporal Brant .

Upp , gossar !

Ijöd en röst i djäknarnes öron .

De vaknade .

Strömmen brusade ; bälgarne flåsade , hamrarne knackade : det var den gamla musiken ; som oupphörligt , år ut och år in , Ijuder på ett sådant ställe .

Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra .

Ni sov så gott , att jag tyckte det var väcka er men nu är klockan fyra ; och vi måste OSS på väg , sade han .

Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga .

De sade farväl åt de övriga masugnsarbetarne och följde Sven .

Visst voro de i början litet olustiga , ty många timmar hade deras sömn ej räckt , och ej heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig , men denna olustighet försvann snart ; ty morgonvinden blåste så friskt och upplivande ; luften var så ren ; himlen så blå .

Det var en Ijuvlig svensk sommarmorgon .

Trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar , daggpärlor glänste på varje grässtrå , och det doftade så friskt från ängarne ; de gamla granarne och linneorna ; som växte i deras skugga .

Och när nu solen gick upp och göt över bergen ett gyllne sken ; och dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande färger saftigare , huru skön och leende låg ej vandrarnes lilla ; av synkretsen begränsade värld framför dem : Med friska sinnen ; öppna och tillgängliga för varje intryck av naturens skönhet , med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de båda djäknarne framåt .

I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst ; lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade .

Ingen sorg , ingen hotande framtidsbild , intet dystert minne från det förflutna .

Sven masmästare marscherade med steg och svängande sitt knyte handen , framför djäknarne , men ej på längre avstånd , än att de kunde underhålla ett samtal med honom ; och det gjorde de även .

För varje fågel ; som ville Adolf veta dess namn ; och Sven masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom .

Likt den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta fåglalåten på mänskligt tungomål .

Om deras väg förde dem förbi någon stuga , vilket sällan skedde ; ty nejden var föga bebodd , visste han berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare och dessas öden , levnadssätt och ekonomi .

Så gick tiden fort och vandringen lätt under muntert samspråk .

Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet ; solbelyst ställe i skogen ; där en smal , men tämligen djup bäck flöt , tyst och obekant , med klara böljor över sin vita sandbädd , tills den försvann bland granarnes och tallarnes stammar .

långt synd förr , bege att långa slog skogen ; Dag

Hör på , gossar ; sade Sven och stannade ; vi ha söndag i Att visa sig inför Vår Herre med rent hjärta är ingen så lätt sak , men att visa sig inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket lättare .

menar härmed , att när jag vandrar från masugnen till far mins stuga ; plär jag stanna här och tvätta sotet av mig .

Det är icke för mycket , helst då man har , med respekt att säga ; en fästmö , som väntar på sig där hemma .

Har Sven verkligen en fästmö ?

Är hon vacker ?

frågade Adolf : Det får Adolf snart se , svarade Sven .

Men nu vill jag fråga , om gossarne vilja göra som jag , det vill säga : taga sig ett bad .

Det var just vad Göran och Adolf ville ; ty bäckens vatten var klart och inbjudande .

Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu , sedan sotet väl var bortsköljt , öppet , ärligt och friskt ansikte , vida yngre än djäknarne förmodat .

Ja ; Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem år .

Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna ; öppnade Sven sitt knyte ; i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder av vackert ; pressat vadmal .

Dessa pådrogos och arbetskläderna hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske .

Därefter fortsattes vandringen .

De kommo nu ur skogen till en öppen slätt , på vilken här och där en sandkulle , överhöljd med röda Ijungblommor , höjde sig .

Ljungfält , på vilka vitulliga får sökte en sparsam föda , saftgröna ängar , där en och annan häst och ko betade små åkerlappar med vajande korn och havre ; och kärr ; vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande > Parnassiae palustresz och guldgula > Calthaev , omväxlade med varandra ; och längst bort glittrade en insjö morgonsolens sken : Men vid insjöns strand låg en rödmålad stuga ; och på den pekade Sven ; sägande : Där far .

Snart voro de framme Stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende , där den låg , på tre sidor omgiven av liten trädgårdstäppa och beskuggad av knotiga ; men väl ansade äppelträd .

I trädgården växte nyttiga plantor ; såsom kål , morötter och rovor ; men man såg där även små blomsterland med granna ringelblommor och stolta pioner .

Blommor utanför en lantlig stuga äro alltid tecken ; de bevisa ; att sinnet hos invånamne icke är så förvildat eller nedtryckt , att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga naturen .

Vid ena gaveln stodo trenne bikupor , och man hörde kring dem det tydliga > susurrusv , vid vilket herdarne Virgils ekloger älska att slumra .

Framför stugan ; närmare intill sjön , hängde nät att torka i solskenet ; och över förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga svalsläktet byggt sitt bo .

dag Jag ett nu , bor en många gamla goda

Våra tre vandrare stego in .

Stugans inre bar samma prägel av hemtrevnad som dess yttre .

Golvet var vitt och bestrött med välluktande enris ; en rödmålad pinnsoffa , några stolar med hjärtformigt utskurna ryggstöd , en säng med snövitt sparlakan ; ett bord , en byrå med mässingsbeslag , en Moraklocka samt ett skåp ; på vars dörr ägarens namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor , utgjorde möbleringen .

De vitmenade väggarne voro med livligt kolorerade tavlor från Lundströmska konstanstalten Jönköping ; där såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien ; skäggiga sultaner till häst , Napoleon och > Karl XI : s syn på rikssalen > .

Över pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal soldathatt : Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i rummet .

Se där ha vi Sven !

sade en ung flicka , som för tillfället var ensam inne , sysselsatt med att pryda den vitrappade med björklöv och ringelblommor .

Det var Ingrid , korporalens yngsta dotter ; en femtonårig jänta med Ijust hår , stora blå ögon och friska kinder .

Hon ämnade säga något mera ; men tystnade och förlägen ned ögonen ; då hon varseblev Svens obekanta följeslagare .

God lilla Ingrid , sade Sven och lyfte flickan högt taket .

Men säg mig , var är far och mor och Johanna .

Är Johanna kommen än ?

Mor är gången till kyrkan ; far sitter täppan och röker sin pipa , men Johanna kommer väl snart , tänker jag , sade Ingrid .

Jag skall säga till far Flickan skyndade ut genom köksdörren ; och kort därefter visade sig korporalen .

Korporal Brant gick på träben = ty då en kula har bortsnappat en fortkomstledamot av kött och blod , har kronan ingen annan att giva i ersättning än i bästa fall en av hård och masurbjörk .

Men detta bekom korporalen ja , träbenet och tapperhetsmedaljen voro på sätt och vis korporalens käraste egendom : aldrig har en dansös med sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt som korporalen skulle visat sitt träben för envar , som ville betrakta denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet .

Sextio levnadsår , genomsträvade dels under musköten ; dels vid plogen , hade gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar , men ej lyckats kröka hans axelbreda gestalt ; som , inknäppt i en blå rock med blanka knappar , var lika rak och militärisk som för trettio år sedan .

Ansiktet låg i allvarsamma ; nästan bistra rynkor , men ögonen blickade vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn .

Sådan var korporal Brant till sin yttre människa .

Djäknarne kände vid hans en djupare vördnad , än om de sett hela Växjö konsistorium inträda ; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt , men förhållandet var verkligen sådant .

Är herrarne samma djäknar , som för ett par dagar sedan voro Lomaryd ?

frågade korporalen ; under det han slog sig ned i sin pinnsoffa ; drog några Ur pipan och med handen strök sitt träben .

Ja , korporal .

prydda spiseln slog dag , god föga ; fot , höga ; åsyn drag

~ Då vill jag fråga herrarne en sak så som två : vad var det för galenskaper , herrarne satte i huvudet på nämndemansmor ?

träffade för en stund sedan Ola Persson , och han berättade något spektakel om herrarne och folket där på stället.. Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade nubbarne .

Korporalen ett ögonblick på munnen , men skakade därefter allvarsamt huvudet och sade , i det han åter började stryka sitt träben : Lille baronen kan visst tycka ; att det där är roligt ; men kan han också tycka ; att det är rätt ?

Skall man göra enfaldiga människor dummare och vidskepligare ; än de äro ?

Ynglingar ; som få studera och lära och inhämta kunskaper ; böra väl hellre försöka hjälpa folk ur villfarelser än bestyrka dem sådana .

_ Det är min mening om saken : .

Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa .

Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid denna oväntade förebråelse .

Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar , fortfor korporalen muntert , och med pojkar får man ej räkna så noga , om de hava ett eller annat upptåg för sig : det ligger i deras natur .

Människan ; tillade han allvarsamt ; skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida mycket hugg , innan hon blir en allvarlig stridsman .

Sven masmästare ; som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret ; vände sig om och sade : Det syns en båt ute på sjön ; det är säkert Johanna ; som kommer .

Gott , sade korporalen ; vill ni som jag , så gå vi ned och möta henne vid sjöstranden .

Emellertid skall Ingrid , till litet mat åt oss .